När jag bodde utomlands i nästan 4 år så hängde jag med folk 24/7 - jag jobbade med mina kompisar, hängde med mina kompisar på fritiden och bodde med mina kompisar. Som minst så bodde jag med en person och som mest med 20 st i ett stort hus med pool, fatta hur fett det var?! Jag var i princip aldrig ensam, förutom de få gångerna jag valde det själv. För mig som person så passade det mig perfekt då jag är så galet sällskapssjuk och faktist mår dåligt av att vara själv. Kanske är det sjukt att jag mår dåligt men så är det. Då börjar tankarna snurra om jag inte duger osv. men det är en annan historia. Det jag vill ha sagt är att jag nu har nått mitt första break down (tydligen så har jag hållt ut länge enligt en nära guidevän). Och det är tur att jag har denna guidevännen, som berättade för mig att många som jobbat som guider har svårt att anpassa sig till den svenska vardagen igen. Jag har det definitivt, mer än någonsin nu ett år efter jag flyttat hem. För nu har jag hittat rätt i allt annat; jag har skaffat en lägenhet som jag inrett precis som jag vill ha den och jag fick jobbet som jag verkligen ville ha där jag trivs super. Men nu när jag hunnit landa i allt så inser jag hur otroligt ensam jag känner mig, jag har vänner och en pojkvän jag älskar men i Sverige så är alla så uppe i sitt, ingen har tid och alla säger att allt blir bättre till sommaren. Jag har full förståelse för att dem är uppe i sitt och inte har tid alltid. Jag förstår det! Men jag måste ta tag i min ensamhet. Jag måste bryta jante. För hur lär man känna nya människor om det inte är genom jobb eller skola? På Malta kunde jag börja prata med andra svenskar i mataffären. Skulle jag göra det på Ica Maxi så skulle jag antagligen mötas utav sura blickar. Men jag tror att det är många som sitter i min situation, som känner sig ensamma men inte vet riktigt hur dem ska lära känna nya människor. En nära vän till mig som flyttat till en större stad sa en gång att killar hittar hon hur lätt som helst via Tinder, men vänner? Varför finns det ingen vän-app? Varför är sånt här tabu att prata om i Sverige? I det här landet så ska allting se så bra ut, frågar någon hur du mår så är standardsvaret "bra". Säger du något annat så upplevs du som besvärlig. Återigen, varför är det så? Jag har tänkt skriva det här inlägget länge men inte vågat, nu gör jag det bara. Och jag väljer att avsluta med denna, enligt många desperata meningen, men jag chansar och ser vad det ger. Känner du för att hänga med mig någon dag? Tveka inte att höra av dig, jag är ganska rolig! :)